Ensimmäinen tunnettu omistaja vuodelta 1820 on merimies ja myöhemmin kalastaja Matts Wikaeus (1779-1833). Talo oli Wikaeuksen suvussa vuoteen 1878 asti, jolloin seppä Anders Gustaf Asplund Oravaisista osti talon huutokaupalla. Sepän leski Maria Helena, syntyjään Thomasfolk, joka oli kotoisin läheisestä Tiukan kylästä, omisti tilan vuoteen 1931 asti, jolloin se siirtyi perintönä sepän lapsenlapsille, Shüttenin sisaruksille. Tästä lähtien sitä kutsutaan Shüttenin taloksi.
Yksi sisaruksista, Eva Ekblom, osti talon vuonna 1938, mutta ei asunut täällä itse vaan vuokrasi talon. Ines Sjöblom asui talossa lapsena ja hän on kertonut tarinoita ja tehnyt myös piirroksia sisätiloista ja pihasta sellaisena kuin se silloin oli. Puuseppä Sigfrid Ekman ja hänen vaimonsa Margit tulivat omistajiksi vuonna 1953 ja vuonna 2002 Tom Österholm ja Kristina Sjöblom ostivat talon Margit Ekmanin kuolinpesältä.
Sitten kävi ilmi, että Tomin sukulaiset olivat omistaneet talon 1800-luvulla. Matts Wikaeus on Tomin isoäidin isoisän veli. Hänen tyttärentyttärensä Selma Vilhelmina meni naimisiin merimies Erik Edvard Brännlundin (Klemets) kanssa, joka on Tomin isoisoisän veli.
Rakennushistoriaa
Ensimmäinen kaupunkikartta, jossa korttelin rakennukset on merkitty, on vuodelta 1751. Kissanpiiskaajankujan eteläpuolella ja Itäisen pitkänkadu itäpuolella sijaitsevilla tonteilla on kolme asuinrakennusta, jotka vastaavat nykyään osoitteita 68, 70 ja 72.
Tuona aikan rantaviiva kulki juuri Kissanpiiskaajankujan tai Lillgrändin, kuten sitä silloin kutsuttiin, pihojen itäpuolella, ja Rantakatu päättyi Hållfastinkadulle (katso kartta 1750 sivun yläoikealla olevasta karttatoiminnosta). Nykyinen rakennus nro 68 on rakennettu uudelleen useaan otteeseen, eikä ole selvää, onko mikään osa rakennuksesta peräisin 1700-luvulta, mutta se on todennäköisesti saanut nykyisen muotonsa 1800-luvun alussa.
Päärakennus on yksikerroksinen hirsitalo, jossa on kolme huonetta peräkkäin pohjois-eteläsuunnassa, keskellä suurempi huone ja kapeammat huoneet päädyissä. Kahden eteläisen huoneen hirsirunko on yhtenäinen, mutta pohjoisosa on erillinen ja se on luultavasti lisätty myöhemmin. Pohjoisen väliseinän hirrenpäät odistavat myös, että se on aiemmin ollut talon pohjoinen pääty. Kattoa on korotettu ja ullakkoikkunoita on lisätty 1900-luvun alussa.
Piirustus vuodelta 1899, jolloin haettiin lupa kadulle johtavalle sisäänkäynnille, osoittaa, että talo oli tuolloin matalampi, eikä siinä ollut ullakkoikkunoita ja siinä oli 1800-luvun ensimmäiselle puoliskolle tyypilliset kuusiruutuiset ikkunapokat.
Ullakkotila on eristämätön, eikä sitä ole koskaan käytetty asuintilana. Molemmilla sisäseinillä on muurit ja keskimmäisessä ja eteläisessä huoneessa on tällä hetkellä pönttöuunit. Pohjoista huonetta käytetään keittiönä ja siinä on puuhella. Talossa on pihan puoleiselle sivulle tehty kuisti, joka ulottuu pohjoispäädystä puoleen talon pituudesta ja jossa on nykyisin eteinen, kylmävarasto ja kylpyhuone. Talo sai nykyisen muotonsa sekä nykyisen laudoituksen ja maalauksen, kun talo kunnostettiin 1950-luvulla. Piharakennus on peräisin 1960-luvulta ja siinä on sauna, puuvaja, varasto ja huussi.
Vuoden 1825 asemakaavassa talo on merkitty ensimmäisen korttelin nro 10:ksi, ja se ulottui Itäiseltä Pitkältäkadulta Rantakadulle, kuten kaikki korttelin tontit. Tontti jaettiin vuonna 1956 siten, että pihan nro 10 itäpuolisko siirrettiin pihaan nro 11 ja pihan nro 11 länsipuolisko siirrettiin pihaan nro 10, jolloin muodostui kaksi neliönmuotoista tonttia.
Omistajia ja asukkaita
Talonomistajia löytyy asiakirjoista vuodesta 1820 tähän päivään.
noin 1820-1833
Merimies ja myöhemmin kalastaja Matts Wikaeus s. 1779 Siipyyssä k. 3.3.1833, vaimonsa Cajsa Lisa s. Nordström 29.5.1782 Kristiinassa ja poikansa:
Matts Wilhelm s. 29.1.1813, Anders Henrik s. 4.4.1815,
Carl Gustaf s. 23.1.1819, Johan s. 3.6.1821, Josef s. 23.3.1824,
Gustaf Erik s. 5.8.1828
1833-1852
Kalastajanleski Cajsa Lisa Wikaeus ja hänen poikansa Anders Henrik s. 4.4.1815,Carl Gustaf s. 23.1.1819, Josef . 23.3.1824,
Gustaf Erik s. 5.8.1828 kaikki merimiehiä.
Hänen pojastaan Matts Wilhelmistä tulee kapteeni ja hän muuttaa viereiselle tilalle nro 11 vuonna 1842 vaimonsa Christina Catharina Österbergin kanssa. Heillä on tytär Selma Wilhelmina s. 12.9.1847. Molemmat vanhemmat kuolevat muutaman kuukauden sisällä toisistaan. Matts 23.12.1851 “vesipöhöön” ja Christina 23.3.1852 syöpään ja kolmevuotias tytär muuttaa isoäitinsä luokse osoitteeseen 10.
1852-1878
Merimies Josef Wikaeus mainitaan omistajaksi. Cajsa Lisa-äidistä tulee köyhäinhoitolainen vuonna 1852 ja hän kuolee vanhuuteen 19.2.1859.
Sisarentytär Selma Wilhelmina asuu täällä vuoteen 1872 asti, jolloin hän menee naimisiin merimies Erik Edvard Brännlundin kanssa, s. Klemets 26.5.1852.
1878-1891
Seppä Anders Gustaf Asplund Oravaisista ostaa talon huutokaupassa 3. tammikuuta 1878 ja asuu täällä vaimonsa Maria Helena Michelsdotter Thomasfolkin kanssa, s. 20.2.1839 Tiukassa ja tyttärensä Emma Josefinan kanssa, joka on syntynyt hänen ensimmäisestä avioliitostaan 2.1.1870 Kristiinassa.
1891-1931
Maria Helena Asplund, seppä
1931-1938
Seppä Asplundin tytär Emma Josefina on naimisissa Tanskassa vuonna 1863 syntyneen meijeristin Johannes Shüttenin kanssa ja hänen lapsensa perivät tilan äitipuoleltaan Maria Helena Asplundilta. He maksavat ulos yhden veljeksistä, Rudolf Shüttenin, ja uudet omistajat ovat Karen, Erik ja Johannes Shütten sekä Eva Ekblom, o.s. Shütten.
Tästä lähtien sitä kutsutaan “Shüttenin tilaksi”.
Kukaan sisaruksista ei asunut Kristiinassa ja talo oli vuokrattuna noin vuosina 1930-1953. Isännöitsijänä toimi neiti Elsa Berg, joka työskenteli Pohjoismaiden Yhdyspankissa.
Vuokralaisina Johan Sjöblomin perhe 1930-luvulla. Tiedot toimittanut tytär Ines Sjöblom asui täällä lapsena. Hänen tarinansa on tämän sivun lopussa.
Myöhemmin myös Kurt ja Saga Perjuksen perhe ovat olleet vuokralaisina.
1938-1953
Eva Ekblom ostaa talon sisaruksiltaan ja tulee talon ainoaksi omistajaksi.
1953-2002
Puuseppä Sigfrid Ekman ja hänen vaimonsa Margit Ekman ostavat talon. Talo kunnostettiin 1950-luvulla ja se sai nykyisen ulkoasunsa uusilla laudoituksilla, uusilla ikkunoilla ja uusilla väreillä. Tontti on jaettu siten, että naapuritontti nro 11, jolla on talo Rantakadulle, saa tontin nro 10 itäpuoliskon ja päinvastoin.
2002-
Tom Österholm ja Kristina Sjöblom ostavat talon Margit Ekmanin kuolinpesältä.
Talossa asuneen Ines Sjöblomin kertomuksia alla, ruotsiksi.
Barndomsminnen från Söderstan Ines Sjöblom, 2016
Jag föddes år 1930 i den s.k. Schüttenska gården på Östra Långgatan 68 och bodde där under hela 1930- och början av 40-talet. Vår familj bestod av föräldrarna, tre äldre systrar och mig som den yngsta. Bostadskvarteret avgränsades av Östra Långgatan, Lillgränden/Kattpiskargränden, Strandgatan och Nygatan. Tomten sträckte sig från Östra Långgatan ända ner till Strandgatan, liksom granntomten i norr.
(Vi hyrde huset av fru Eva Ekblom, som var en dotter i familjen Schiltten,och som bodde i Helsingfors. Disponent för huset var fröken Elsa Berg. Bonings-huset var då troligen i sitt ursprungliga skick. Det var brädfodrat med stående bräder och läkt och målat i gulockra. Stenfoten mot gatan var kanske i kilad granitsten, men mot gården och mot portgången fanns natursten i stenfoten och som hörnstenar. Fönstren var sedvanliga sexrutade med gammalt grönskiftande och ojämnt glas. Huset bestod av kök, “sal” i mitten och ett sovrum längst i söder. Köket hade stor bakugn och en inbyggd spis med järnhäll och två kokringar. I de två andra rummen stod var sin cylindrisk plåtkakelugn. Ytterdörren in till farstun bestod av två halvor, av vilka den högra halvan öppnades med en rätt stor nyckel som sattes i skjutlåset med fjäder på insidan och som hade en handsmidd järnklinka på utsidan. Stigstenen framför ytterdörren var en liggande långsmal natursten med en yta som var något högre i den ena ändan.)
Det här var vårt egentliga “revir”, där man kände till de närliggande husen och de mänskor som bodde där. Vår närmaste granne var tant Tilda Lindahl. Till hennes gård kunde vi kila enkelt genom att vika en spjäla i staketet åt sidan. I staketet till tant Hanna Westerbergs övre gårdsplan fanns en öppning och den använde vi då vi hämtade “diskvatten” ur tant Hannas brunn. Mittemot oss bodde kaptenskan Elsa Sundqvist och henne neg vi respektfullt för liksom för tant och farbror Lina och Oskar Perjus och de tre fröknarna Pannan som alla bodde på övre sidan av gatan söderut. Hos fröknarna Pannan gick vi någon gång och köpte t.ex. morotsfrön. De hade en vacker trädgård innesluten bakom tätt plank och stängda portar. Lilla tant Ida Nyberg bodde i hörnhuset mot Lillgränden och använde samma port som kapten Sundqvists. Från sitt höga stora hus mitt emot vår gård vid Strandgatan kunde tant och farbror Lindqvist se över planket till vår gård och följa med våra lekar och förehavanden. Och när vi sprang upp för Kattpiskargränden nådde vi farfars hus inne på gården Västra Långgatan 49.
Min barnträdgård låg i hörnet av Hållfastskagatan och Strandgatan och vi gick i finska folkskolan som låg uppe mot Västra Långgatan på den stora skoltomten mot Parkgatan och Östra Långgatan. På den tomten hade också den nerbrunna svenska folkskolan legat. Det var i stort sett vår närmaste värld.
Varannan eftermiddag förde någon av oss kaffe till pappa som arbetade som maskinsättare på “tryckeriet”, det nuvarande Felénska huset, där Syd-Österbottens alla funktioner då fanns och där man också gjorde civilarbeten. Jag älskade redan vid tidiga år att vandra iväg med kaffekorgen längs Östra Långgatan, över Hållfastskagatan och sedan förbi kyrkan till Parmanskagatan, där jag vek av ner mot stranden. En sommareftermiddag när man gick under Kyrkparkens träd där solljuset silade ner genom grenarna som sträckte sig som ett valv över gatan, vandrade på kullerstenarna som täckte gatan, det var himmelriket. Och tidigt fäste jag mig vid det övre hydånska huset (mitt emot kyrkan) med sina smårutade fönster; det var så fint tyckte jag.
Den stora gårdsplanen var en underbar lekplats. Pappa hade riggat upp en gunga i rönnen närmast huset och han byggde själv en lekstuga av balbottnar åt oss. Neråt följde sen ett område med bärbuskar, ett grönsaksland och två stora potatisland som sträckte sig ända ner mot Strandgatan. Det mindre av de två landen bestod tydligen av barlastsand. Jorden där var finfin, ljus och full med snäckskal och spännande mjukt slipade små stenar. När man fuktade den jorden lite, blev den formbar och fin och vi kunde gräva oss ner i små underjordiska rum och fylla dem med grejor som vi skapat av sanden. Det andra landet bestod av fetare mylla och det var inte så trevligt, men båda skulle vi rensa “säng” för “säng” på sommaren. Somliga fuskade, andra ryckte samvetsgrant upp ogräset med rötterna. Man kunde leka butik “under golvet”, dvs. under den höga trappan som var byggd inne i farstun (sju trappsteg) eller under golvet på själva huset, men där var det trångt och lågt i tak. Man kunde också göra upptäcktsfärder på boningshusets vind, i timmermagasinet (häbbret) som stod överst i uthusraden och på dess vind. Vi var strängt tillhållna att inte röra sakerna som Schatens hade lämnat på de ställena, men det är klart att vi inte kunde låta bli. Där fanns olika redskap och hushållsattiraljer och ett tråg var fullt med postkort och vykort som hade kommit med hälsningar till ägarfamiljen. Jag glömmer aldrig de glitterstänkta julkorten i relieftryck eller korten med vackra damer med huvudet på sned och i typiska frisyrer och dräkter från 10-talet.
I planket ner mot Strandgatan fanns en liten grind. Genom den sprang vi ner till Sköljhusbryggan i änden av Lillgränden; där låg också vår båt. Det var spännande att hoppa från stock till stock som sköt ut under Lindqvists stora strandmagasin och som var hala och slippriga när det var högvatten. I strandvattnet hittade vi små kalkstenar och när man gnuggade dem mot en större sten fick man “mjölk” för lekarna. Bäst av allt var sköljhuset som man kunde ta sig runt genom att hoppa från stag till stag på “pontonen” som flöt på oljefat och höll ihop huset. Och när man öppnade sköljhusets dörr slog en säregen lukt av vått trä och ävja mot en. Där inne guppade en flotte med nedsänkta tunnor som man skulle stiga ner i då man sköljde kläder. Det ekade lite där och ljuset var hemlighetsfullt. Vattnet var alldeles grönt under taket och nere i vattnet kunde man se abborrar som låg alldeles stilla med fläktande fenor.
Så kunde vi dra in roddbåten med kättingen som var fäst vid en ring i bryggan närmare och hoppa i båten för att ösa ur den efter regn. Och när pappa var ledig en eftermiddag lastades vi alla i båten och pappa rodde oss ut på utfärd till Högholmen eller Snellmansudden eller ända till “Råmasviken”. På Högholmen var det härligt att springa på de barriga stigarna eller leka i den lysande mossan under granarna och sen hoppa i vattnet och sitta på filten och njuta av matsäckskorgens håvor. När vi rodde hem igen i kvällningen låg båten djupt lastad med ved som pappa hade samlat och man måste sitta alldeles stilla ovanpå vedlasset. På en bänk i Badhusparken satt farfar och farbror Cederström och farbror Gabrielsson och filosoferade och vi vinkade till dem när vi rodde förbi. Och när vi hade kommit hem kom farfar in på gården genom nedre grinden, vandrade upp längs den smala gången mellan potatislanden och hälsade på oss innan han gick hem.
Ibland låg en stor ångbåt förankrad tvärs över stadsfjärden när vi skulle ta oss ut. Då rodde pappa under ångarens akter, den var ganska långt utdragen och ångaren var förtöjd med kraftiga vajrar som gick över till de tjocka järnringarna som var nersprängda i berget på Varvsbacken. Ljuden förstärktes där under fartygsaktern och lite spännande var det att se upp mot det svarta järnskrovet ovanför sig och de vita djupmätningsstrecken och siffrorna (“åmningen” lär det heta)som var målade på skrovet och så vajrarna som hängde där uppe. Genom spygattet kunde det plötsligt rusa fram en kraftig vattenstråle vilket gjorde det hela ännu mer äventyrligt.
På egen hand gav vi oss till fots för att simma vid Sandbanken, där det var fint, eller i Simmarviken eller på Mössgrundet vid Grannasudden, fast de var inte så trevliga simplatser med stenig eller gyttjig botten. Och någon gång varje sommar blev vi bjudna för en hel dag ut till Talas villa i Skatan. Vi vandrade de tre kilometerna ut till sekelskiftesvillan och hade en underbar dag tillsammans med handelsmansflickorna som var våra bästa lekkamrater. Mot kvällen förde farbror Talas oss i sin trevliga motorbåt med “rak” för hem till stan igen. Aldrig glömmer jag lukten av olja och bensin som låg kring en i den smala mahognybåten.
På sommaren kunde vi sova i lekstugan och höra de säregna sommarljuden genom de tunna väggarna. Om kvällarna svirrade svalorna i flockar över kvarteret. 1 svindlande fart störtade de ner mot Lillgrändens smala canjon, gled fortfort nära marken och så upp igen under oupphörligt svirr-svirr. Mot natten hördes ett alldeles speciellt och riktigt Kristinestadsljud. När det låg många fartyg i hamnen skulle kanske något av dem lasta pappersved. Det var meterslånga renbarkade torra björk”propsar” som skulle skeppas ut. På natten tippade man laster av den här pappersveden ut i Norrfjärden från stenbron; det kunde bli berg av dem. Det ljudet, det bullrade inte och brakade inte, nej det KLANG och det sjöng när propsarna slog mot varandra. Den klangen vet jag att många andra som växte upp då också förknippar med sommaren i Kristinestad.
Så mycket av sommarlivet rörde sig omkring HAMNEN och arbetena där. Tidigt på morgonen, där i lekstugan, när kvistställena i de tunna bräderna lyste brinnröda i morgonsolen, då hörde man vinscharnas gnissel från ångbåtarna, båtshakarnas hugg mot virket, propsarna som stötte mot varandra då de langades upp i “häckarna” på pontonerna, kättingarnas rassel då lassen knippades ihop för att vinschas ombord, hamnarbetarnas hojtanden till varandra och förmännens korta orderutrop. Det var liv och rörelse där. Till hamnljuden hörde också de hesa brölandena från ångvisslorna då fartygen navigerade i hamnen, en eller två gånger för anlöp eller avgång. Det var ett stort ljud och inget litet pip. — Men jag tyckte hamnområdet var skrämmande. Någon gång var jag med pappa i den stora brädgården och då steg vi i land vid norra kajändan. Längst ute på kajen stod vi allesammans en gång strax före krigen och vinkade farväl till farbror Gunnar som hade mönstrat på i hemhamnen och inte skulle återkomma förrän långt efter krigsslutet.
Om kvällarna vricklade någon i manskapet ombord sina kompisar bland sjömännen i en liten båt i land vid någon av bryggorna längs stadsfjärden. Han stod i aktern och vickade åran framochtillbaka, framochtillbaka snabbt och
Texti ja kuvat: Tom Österholm & Kristina Sjöblom, sivun luonut Dag Björklund
