street: Östra Långgatan

Gård 38 i första kvarteret sträckte sig från Västra till Östra Långgatan. Huset mot Östra Långgatan var huvudbyggnaden och är byggt 1812 till sin äldsta del enligt brandförsäkringsbreven. Enligt mantaslängder, karta och lagfarter var dock gården i Henrik Mattson och hans ättlingars ägo i 230 år 1658-1888 och man kan anta att huset är mycket äldre än från 1812.

Västra delen av magasinlängan mot gränden förstördes i en mordbrand 1888 föranstaltad av ägaren poliskonstapel Josef Robert Till. Gården är idag bland många känd som Henttonens gård.

Stugan besöktes av Mannerheim 1920:
“Den 21 november 1920 besökte general Gustaf Mannerheim vår stad. Med hans ciceroner gjordes en rundvandring kring staden. Det lär ha varit dess pittoreska utseende som slog an på honom. Kommen till Kattpiskargränden, vid Glasas-Richards (Richard Eklund) gård blev det paus. Generalen hade säkert sett något vackert hos det gamla huset — men också något mera. I ett av fönstren fladdrade en fastspikad tyglapp. Han frågade sin uppvaktning vem som bodde där. Efter erhållen upplysning lär Mannerheims ord fallit ungefär så här: Gubben skall ha ett helt fönster, varpå han visades in till Richard. Han tryckte hans hand och en större sedel hade därmed bytt ägare. De växlade några ord, och Richard som blivit i extas, stammade fram sitt — tackar ödmjukast.”
Sannsagor från Kattpiskargränden av Gösta Lindqvist. (1954). Notera att tyglappen i fönstret som omnämns finns med på fotografiet ovan.

Ägare och invånare

Gårdens historia fram till 1830 utreddes av Pekka Linna.

1658
Enligt kartan från 1658 äger Fendrich Mattson tomten som då har nummer 17. Men i mantalslängderna hittar man dock ingen Fendrich utan Henrik (Hendrich) Mattsson i längden år 1657 och Hendrich Mattssons änka 1659. Vi utgår ifrån att denne Fendrich är samma person.

Henrik Mattssons son var Lill Hans Henriksson, och denna fick med frun Margetha två döttrar, den ena gifte sig med Jacob Jacobsson Stark och den andra, Agnes/Agnetha, med Matts Beckström, som enligt mantalslängderna äger tomten åtminstone från 1732.

1732–1739
Bor borgare Matts Beckström med hustru och sonen Johan enligt mantalsländerna troligtvis på denna gård. Som nämndes var Matts svärson till Lill Hans Henrikssons som var son till Henrik Mattson som ägde gården åtminstone från år 1658.

1739
Matts dör i Björneborg och Johan Beckström tar över gården (finns ingen lagfart på att Johan köper någon gård, så det bör vara Matts gård, dvs. denna gård, eftersom vi senare vet att Johan bor på denna gård).

1751
Enligt Bergentins karta från 1751 ägdes denna gård, som då har nummer 17 i första kvarteret av Johan Beckström. Bygganderna på kartan ser ut att motsvara ungefär dagens situation.

1756-1771
Gården nummer 17 ägs av Johan Bäckström och hans hustru enligt mantalslängderna

1772-1793
Gården har nu nummer 15 i stadsplan från 1772 och ägs av Johan Bäckströms familj o dottern Caisa.

1794
På gården bor Hällströms familj, Caisa Bäcktström har gift sig Hällström 1793

1818
Hällströms dotter Anna Catharina (eller Anna Caisa?) (f. 1800 d. 1886) gifter sig med Josef Lind och de bor i huset.

1830
På gården 38 i 1825 års plan bor nu Borgaren Josef Lind, Catharina hustru
Skräddaren Carl Backman fru Maria mfl

1835
Josef Lind mfl 

Ägare enligt brandförsäkringsbrev

1865
Borgaren Josef Lind

1870-1885
Borgareenkan Anna Katarina Lind

1888
Ägdes gården av poliskonstapel Josef Robert Till

1890
Richard Eklund

Text: Dag Björklund, 2023

Den första kända ägaren från 1813 är sjömannen och senare fiskaren Matts Wikaeus (1779–1833). Gården gick i släkten Wikaeus fram till år 1878 då smeden Anders Gustaf Asplund från Oravais köpte huset på auktion. Smedens änka Maria Helena, född Thomasfolk från Tjöck, ägde gården till 1931 då den gick vidare genom arv till smedens barnbarn, syskonen Schütten. Härefter kallas den Schüttenska gården.

Ett av syskonen, Eva Ekblom köpte gården 1938 men bodde inte själv här utan hyrde ut huset. Ines Sjöblom bodde i huset som barn och hon har bidragit berättelser och även gjort teckningar av interiören och gården som den såg ut då. Timmermannen Sigfrid Ekman och hans hustru Margit blir ägare 1953, och 2002 köpte Tom Österholm och Kristina Sjöblom huset av Margit Ekmans dödsbo. Det visade sig att Toms släktingar ägt huset på 1800-talet. Matts Wikaeus är Toms farmors mormors farfars bror. Hans barnbarn Selma Vilhelmina gifte sig med sjömannen Erik Edvard Brännlund (Klemets) som är Toms farfars farfars bror.

Byggnadshistoria

Ägare och invånare

Gårdsägare finns dokumenterade från ca 1813 till dags dato. Här följer en förteckning på ägare och hyresgäster.

Barndomsminnen från Söderstan Ines Sjöblom, 2016

Jag föddes år 1930 i den s.k. Schüttenska gården på Östra Långgatan 68 och bodde där under hela 1930- och början av 40-talet. Vår familj bestod av föräldrarna, tre äldre systrar och mig som den yngsta. Bostadskvarteret avgränsades av Östra Långgatan, Lillgränden/Kattpiskargränden, Strandgatan och Nygatan. Tomten sträckte sig från Östra Långgatan ända ner till Strandgatan, liksom granntomten i norr.

(Vi hyrde huset av fru Eva Ekblom, som var en dotter i familjen Schiltten,och som bodde i Helsingfors. Disponent för huset var fröken Elsa Berg. Bonings-huset var då troligen i sitt ursprungliga skick. Det var brädfodrat med stående bräder och läkt och målat i gulockra. Stenfoten mot gatan var kanske i kilad granitsten, men mot gården och mot portgången fanns natursten i stenfoten och som hörnstenar. Fönstren var sedvanliga sexrutade med gammalt grönskiftande och ojämnt glas. Huset bestod av kök, “sal” i mitten och ett sovrum längst i söder. Köket hade stor bakugn och en inbyggd spis med järnhäll och två kokringar. I de två andra rummen stod var sin cylindrisk plåtkakelugn. Ytterdörren in till farstun bestod av två halvor, av vilka den högra halvan öppnades med en rätt stor nyckel som sattes i skjutlåset med fjäder på insidan och som hade en handsmidd järnklinka på utsidan. Stigstenen framför ytterdörren var en liggande långsmal natursten med en yta som var något högre i den ena ändan.)

Det här var vårt egentliga “revir”, där man kände till de närliggande husen och de mänskor som bodde där. Vår närmaste granne var tant Tilda Lindahl. Till hennes gård kunde vi kila enkelt genom att vika en spjäla i staketet åt sidan. I staketet till tant Hanna Westerbergs övre gårdsplan fanns en öppning och den använde vi då vi hämtade “diskvatten” ur tant Hannas brunn. Mittemot oss bodde kaptenskan Elsa Sundqvist och henne neg vi respektfullt för liksom för tant och farbror Lina och Oskar Perjus och de tre fröknarna Parman som alla bodde på övre sidan av gatan söderut. Hos fröknarna Parman gick vi någon gång och köpte t.ex. morotsfrön. De hade en vacker trädgård innesluten bakom tätt plank och stängda portar. Lilla tant Ida Nyberg bodde i hörnhuset mot Lillgränden och använde samma port som kapten Sundqvists. Från sitt höga stora hus mitt emot vår gård vid Strandgatan kunde tant och farbror Lindqvist se över planket till vår gård och följa med våra lekar och förehavanden. Och när vi sprang upp för Kattpiskargränden nådde vi farfars hus inne på gården Västra Långgatan 49.

Min barnträdgård låg i hörnet av Hållfastskagatan och Strandgatan och vi gick i finska folkskolan som låg uppe mot Västra Långgatan på den stora skoltomten mot Parkgatan och Östra Långgatan. På den tomten hade också den nerbrunna svenska folkskolan legat. Det var i stort sett vår närmaste värld.

Varannan eftermiddag förde någon av oss kaffe till pappa som arbetade som maskinsättare på “tryckeriet”, det nuvarande Felénska huset, där Syd-Österbottens alla funktioner då fanns och där man också gjorde civilarbeten. Jag älskade redan vid tidiga år att vandra iväg med kaffekorgen längs Östra Långgatan, över Hållfastskagatan och sedan förbi kyrkan till Parmanskagatan, där jag vek av ner mot stranden. En sommareftermiddag när man gick under Kyrkparkens träd där solljuset silade ner genom grenarna som sträckte sig som ett valv över gatan, vandrade på kullerstenarna som täckte gatan, det var himmelriket. Och tidigt fäste jag mig vid det övre hydånska huset (mitt emot kyrkan) med sina smårutade fönster; det var så fint tyckte jag.

Den stora gårdsplanen var en underbar lekplats. Pappa hade riggat upp en gunga i rönnen närmast huset och han byggde själv en lekstuga av balbottnar åt oss. Neråt följde sen ett område med bärbuskar, ett grönsaksland och två stora potatisland som sträckte sig ända ner mot Strandgatan. Det mindre av de två landen bestod tydligen av barlastsand. Jorden där var finfin, ljus och full med snäckskal och spännande mjukt slipade små stenar. När man fuktade den jorden lite, blev den formbar och fin och vi kunde gräva oss ner i små underjordiska rum och fylla dem med grejor som vi skapat av sanden. Det andra landet bestod av fetare mylla och det var inte så trevligt, men båda skulle vi rensa “säng” för “säng” på sommaren. Somliga fuskade, andra ryckte samvetsgrant upp ogräset med rötterna. Man kunde leka butik “under golvet”, dvs. under den höga trappan som var byggd inne i farstun (sju trappsteg) eller under golvet på själva huset, men där var det trångt och lågt i tak. Man kunde också göra upptäcktsfärder på boningshusets vind, i timmermagasinet (häbbret) som stod överst i uthusraden och på dess vind. Vi var strängt tillhållna att inte röra sakerna som Schatens hade lämnat på de ställena, men det är klart att vi inte kunde låta bli. Där fanns olika redskap och hushållsattiraljer och ett tråg var fullt med postkort och vykort som hade kommit med hälsningar till ägarfamiljen. Jag glömmer aldrig de glitterstänkta julkorten i relieftryck eller korten med vackra damer med huvudet på sned och i typiska frisyrer och dräkter från 10-talet.

I planket ner mot Strandgatan fanns en liten grind. Genom den sprang vi ner till Sköljhusbryggan i änden av Lillgränden; där låg också vår båt. Det var spännande att hoppa från stock till stock som sköt ut under Lindqvists stora strandmagasin och som var hala och slippriga när det var högvatten. I strandvattnet hittade vi små kalkstenar och när man gnuggade dem mot en större sten fick man “mjölk” för lekarna. Bäst av allt var sköljhuset som man kunde ta sig runt genom att hoppa från stag till stag på “pontonen” som flöt på oljefat och höll ihop huset. Och när man öppnade sköljhusets dörr slog en säregen lukt av vått trä och ävja mot en. Där inne guppade en flotte med nedsänkta tunnor som man skulle stiga ner i då man sköljde kläder. Det ekade lite där och ljuset var hemlighetsfullt. Vattnet var alldeles grönt under taket och nere i vattnet kunde man se abborrar som låg alldeles stilla med fläktande fenor.

Så kunde vi dra in roddbåten med kättingen som var fäst vid en ring i bryggan närmare och hoppa i båten för att ösa ur den efter regn. Och när pappa var ledig en eftermiddag lastades vi alla i båten och pappa rodde oss ut på utfärd till Högholmen eller Snellmansudden eller ända till “Råmasviken”. På Högholmen var det härligt att springa på de barriga stigarna eller leka i den lysande mossan under granarna och sen hoppa i vattnet och sitta på filten och njuta av matsäckskorgens håvor. När vi rodde hem igen i kvällningen låg båten djupt lastad med ved som pappa hade samlat och man måste sitta alldeles stilla ovanpå vedlasset. På en bänk i Badhusparken satt farfar och farbror Cederström och farbror Gabrielsson och filosoferade och vi vinkade till dem när vi rodde förbi. Och när vi hade kommit hem kom farfar in på gården genom nedre grinden, vandrade upp längs den smala gången mellan potatislanden och hälsade på oss innan han gick hem.

Ibland låg en stor ångbåt förankrad tvärs över stadsfjärden när vi skulle ta oss ut. Då rodde pappa under ångarens akter, den var ganska långt utdragen och ångaren var förtöjd med kraftiga vajrar som gick över till de tjocka järnringarna som var nersprängda i berget på Varvsbacken. Ljuden förstärktes där under fartygsaktern och lite spännande var det att se upp mot det svarta järnskrovet ovanför sig och de vita djupmätningsstrecken och siffrorna (“åmningen” lär det heta)som var målade på skrovet och så vajrarna som hängde där uppe. Genom spygattet kunde det plötsligt rusa fram en kraftig vattenstråle vilket gjorde det hela ännu mer äventyrligt.

På egen hand gav vi oss till fots för att simma vid Sandbanken, där det var fint, eller i Simmarviken eller på Mössgrundet vid Grannasudden, fast de var inte så trevliga simplatser med stenig eller gyttjig botten. Och någon gång varje sommar blev vi bjudna för en hel dag ut till Talas villa i Skatan. Vi vandrade de tre kilometerna ut till sekelskiftesvillan och hade en underbar dag tillsammans med handelsmansflickorna som var våra bästa lekkamrater. Mot kvällen förde farbror Talas oss i sin trevliga motorbåt med “rak” för hem till stan igen. Aldrig glömmer jag lukten av olja och bensin som låg kring en i den smala mahognybåten.

På sommaren kunde vi sova i lekstugan och höra de säregna sommarljuden genom de tunna väggarna. Om kvällarna svirrade svalorna i flockar över kvarteret. 1 svindlande fart störtade de ner mot Lillgrändens smala canjon, gled fortfort nära marken och så upp igen under oupphörligt svirr-svirr. Mot natten hördes ett alldeles speciellt och riktigt Kristinestadsljud. När det låg många fartyg i hamnen skulle kanske något av dem lasta pappersved. Det var meterslånga renbarkade torra björk”propsar” som skulle skeppas ut. På natten tippade man laster av den här pappersveden ut i Norrfjärden från stenbron; det kunde bli berg av dem. Det ljudet, det bullrade inte och brakade inte, nej det KLANG och det sjöng när propsarna slog mot varandra. Den klangen vet jag att många andra som växte upp då också förknippar med sommaren i Kristinestad.

Så mycket av sommarlivet rörde sig omkring HAMNEN och arbetena där. Tidigt på morgonen, där i lekstugan, när kvistställena i de tunna bräderna lyste brinnröda i morgonsolen, då hörde man vinscharnas gnissel från ångbåtarna, båtshakarnas hugg mot virket, propsarna som stötte mot varandra då de langades upp i “häckarna” på pontonerna, kättingarnas rassel då lassen knippades ihop för att vinschas ombord, hamnarbetarnas hojtanden till varandra och förmännens korta orderutrop. Det var liv och rörelse där. Till hamnljuden hörde också de hesa brölandena från ångvisslorna då fartygen navigerade i hamnen, en eller två gånger för anlöp eller avgång. Det var ett stort ljud och inget litet pip. — Men jag tyckte hamnområdet var skrämmande. Någon gång var jag med pappa i den stora brädgården och då steg vi i land vid norra kajändan. Längst ute på kajen stod vi allesammans en gång strax före krigen och vinkade farväl till farbror Gunnar som hade mönstrat på i hemhamnen och inte skulle återkomma förrän långt efter krigsslutet.

Om kvällarna vricklade någon i manskapet ombord sina kompisar bland sjömännen i en liten båt i land vid någon av bryggorna längs stadsfjärden. Han stod i aktern och vickade åran fram och tillbaka, fram ocht illbaka snabbt och

Text och fotografier: Tom Österholm & Kristina Sjöblom, sidan skapad av Dag Björklund

Skeppare Alexander Sundqvist och fru Sofia köpte gården år 1875. Huset torde vara det i brandförsäkringsbrevet från år 1861 försäkrade huset byggt 1841. Både Alexander och Sofia var uppvuxna i söderstan i Kristinestad. Sjökaptensyrket gick ofta i arv så också i denna gård. Båda sönerna Evert och Thure blev sjökaptener. Sonen Evert och hans fru Elsa tog över gården. Evert och Elsas son Harald gick i faderns fotspår och blev även han sjökapten. Sjökaptensänkan Elsa och sonen Birger bodde kvar på gården fram till 60-talet.

Ägare och invånare

Foton: Lena Sundqvist familjealbum

Text: Lena Sundqvist, Dag Björklund

På denna gård bodde kofferdiskeppare Gerhard Constantin Berg under andra hälften av 1800-talet. Gården ligger vid Brunströmskagatan, även bland norrstassbor kallad “lillgränd”. Fram till 1809 gick ett tullstaket längs med hela Brunströmskagatan. Tullstaketet omgav hela staden och förhindrade att varor togs in till Kristinestad för försäljning utan att man betalt skatt.

Historia

Byggnadshistoria

Brandförsäkringsbrev

Brandförsäkringsbrev No 9118, år 1876

Sex byggnader, totalt värde 6200 mark silfver

Brandförsäkringsbrev No 9118, år 1881

Värde 6200 mark

Byggnadsinventering år 1967

II/63/12 , Östra Långgatan 15
Byggnad 1: Boningshus med långknutar från år 1836, lockläktspanel, sadeltak.A, MB
Byggnad 2: Boningshus med långknut från 1861, lockläktspanel, sadeltak. B
Byggnad 3: Uthus med långknut, lockläktspanel, sadeltak. C
Byggnad 4 : Uthus med långknut. B
Byggnad 5: Uthus med långknut. B
Byggnad 6: Långknutad bastubyggnad. B

Ägare och invånare

Text av Lena Sundqvist