Kristinestads skola

År 1653, fyra år efter stadens grundande hade det grundats en pedagogie dvs. en barnskola, som verkade i hyrda utrymmen. Det verkar oklart var de två första skolstugorna var belägna. Till nuvarande tomt kom skolan 1738. Den äldsta delen av den nuvarande skolan ligger längs med Skolgatan. Beroende på hur man läser historiker kan de äldsta delarna t.om. bestå av byggnad från 1600-talet, flyttad till denna plats 1738, skola byggd här 1738 eller så byggdes en helt ny skola 1839. Flygeln norrut kom till 1875 och förlängdes 1902 varpå skolan fick ungefär sin nuvarande form.

Byggnadshistoria

Första skolstugan

Det är lite oklart var skolan fanns i början, enligt karta från slutet av 1600-talet finns “Skohll Tåmptenn” (skoltomten?) i hörnet av Rådhus- och Västralånggatan, medan andra historieskrivare förmodar att den funnits på prästgårdstomten vid Kyrkogatan, t.ex. enligt Jarle uppläts 1672 “Rijkfinases” tomt till skolstugetomt och andra gissar att det kunde rörts sig om prästgården eller annan tomt i närheten. Det var kanske ett gammalt hus som reparerades och användes som skollokal.

Andra skolstugan 1690

Den 26 mars 1690 beslöt man att “ackordera med bönderna om uppförandet a en skolestuga, 6 famnar lång och 5 famnar bred samt tvenne kamrar bakefter” (ca. 10,8m x 9,0m). Enligt Jarle uppfördes den sannolikt på samma tomt som den första skolstugan, inte helt säkert var m.a.o.

Under stora ofreden plundrades stugan och blev antagligen därefter inte mera ordentligtreparerad [2], dock skall den nog ha satts i något stånd år 1722 för att användas en kort tid framåt [1].

Skolstugan flyttas till nuvarande plats 1738

Av domboken för den 23 september 1738 framgår att skolan flyttats till den tomt som numera innehas av Kristinestads skola, Nr 241 [2]. Vi vet inte om det var byggnaden som flyttades, eller endast verksamheten. Den omfattade den tiden antagligen blott en skolsal förutom rektorsbostad, och sådan förblev den under en tid framåt [1]. Det berättas om densamma att den förföll allt mera, rummen var kalla och golvet otätt. Pedagogen klagade vidare över fallfärdiga väggar, eller att låsen inte längre var användbara.

År 1770 torde skolan enligt Jarle ha blivit antingen om- eller tillbyggd. Rektor Ström och sin sida skriver att byggnaden var tämligen oförändrad från 1738 fram till 1841, så vi kan tro att den inte blev ombyggd. Den omfattade därefter sex rum: En förstuga, en sal, tre kamrar och ett kök. Den 15 alnar breda byggnaden stod på en stenfot som var en halv aln hö. Taket var täckt med näver och takved. De små kvadratiska fönstren mätte 2 x 2 alnar [2].

1839

Enligt Jarle uppfördes 1839 en ny, 18 alnar bred skolbyggnad, som innehöll sammanlagt tolv rum. De båda lärarna disponerade över var sin bostad bestående av sal, två kamrar och kök. Endast två rum i den 10.8 x 32,4 m stora skolbyggnaden användes således som egentliga klassrum.

Rektor Ström skriver i stället att skolan (byggnaden från 1738) endast fick en tillbyggnad år 1841 då pedagogien ombildades till en två-klassig elementarskola. Skolan skulle då ha erhållit två klassrum, vilket stämmer överens med Jarles beskrivning, men utöver dessa, rektors- och vaktmästarbostad. Denna rumsindelning, inte kanske avgörande olik Jarles, nedan. Sådan förblev byggnadern till år 1877 enligt rektor Ström.

1875 (rektor Ström, 1872 enligt Jarle) förändrades skolan till en tvåklassig realskola, och en till- och ombyggnad där en flygel norrut tillkom utfördes under handlanden Robert Uggla för 11.000 mk [1]. Fyra nya klassrum tillkom [2].

Då realskolan 1897 ändrades till samskola, uppläts de bostadsrum som lärararna hittils disponerat i skolbyggnaden för undervisningsändamål, utan att några nämnvärda ändringar av denna anledning vidtogs [2].

Åren 1914-1915 undergick skolrummen ännu en välbehövlig renovering, men denna omändring var otillfredställande då elevantalet började växa.

Från och med höstterminen 1925 flyttade samskolan till den helt nya skolbyggnaden uppe på kasberget, nuvarande Kristinestads gymnasium och folkskolan flyttade i stället in i denna byggnad från söderstan, “gamla finska lågstadiet” nuvarande kursgården.

År 2016-2018 utfördes en omfattande renovering, och skolan fick en tillbyggnad innehållande bibliotek och wc-utrymmen på gårdsidan dessutom byggdes en hiss som går från källaren upp till vinden.

text: Dag Björklund, Harri Alatalo

[1] Rektor Ströms historik år?

[1] Per-Olof Jarle, Kristinestads byggnadshistoSria, 2006

Vad Kristinestads domböcker och särskilda andra urkunder berätta om stadens pädagogi under svenska väldets tid.
För S.-Ö. av W—r S—m (artikelserie ur Sydin från 29.8.1922 framsökt av Jarkko Ikkelä-Koski )

Pädagogernas löner och övriga existensvillkor. — Skollokalen. Undervisningen.

De första lärarna vid Kristinestads pädagogi hade det svårt nog i kampen för tillvaron.

Av allt att döma synes de första skolmästarnas hela inkomst hava utgjorts av det som »socknegången« i staden och Lappfjärd avkastade. Laurentius Wirgulander tyckes dock även, åtminstone under en kortare tid, räknat Närpes, Malaks och halva Storkyro till de under Kristinestads skola hörande socknarna.

I Leinbergs »Skolärender behandlad i Åbo domkapitel 1656—1661« läsa vi:

1:o. »Den 22 Julij 1657 begärer dom. Laur. Wirgulander få niuta diekne p:r af Nerpis Sochn som under Christinæstadt Schola lagd är, efter han intet annat haffver at nära sig med.
Sent.: D. Laur. får Wederlag för Nerpis, skall och så få gå Nerpis och gifva 5 öre samt för hvar bonde behållen«.

Men redan den 27 Juli 1657, således fem dagar senare, justerar domkapitlet sitt tidigare uttalande. Det heter då: »D. Wirgulander Laur. begär att få niuta sochnen Nerpis.

Sent.: Han får niuta henne och Malax sampt halfva Storkyro kommer i gen till ökad reparation. Feck strax skreft därpå<<.

Vi måste anse, »att socknegången i Närpes, Malax och halva Storkyro« var en tillfällig inkomst avsedd att hjälpa skolan i början av dess tillvaro på fötter. Skulle så icke varit fallet, hava vi svårt att förklara den omständigheten att Wirgulander redan följande året 1658, den 2 1 juni »anhåller om att få gå och uppbära Diekne p:r af Nerpiss och Lapfierd, när han kan tarfva«. Denna gång resolverar domkapitlet ännu:
»Han kan gå om hösten och Jula Helgan, och ingen må förmenan«.

Detta var sannolikt sista året Kristinestads pädagogerna gingo sockne-
gång i Närpes. Från år 1659 stå mig inga underrättelser härom till buds. Men av »H. K. M:s resolution öfver Christinestads besvär genom dess utskickade underdånigst andragne: Gifvin i Gjöthe borg 13 Martii å. 1660«, finna vi att åtminstone detta sistnämnda år Närpes socken redan var skolan fråntagen. Vi läsa: »— — — men om socknarna Närpis och Lappfjärd till skolan, som utskickaden underdånigst anhåller, vill H. K. M. framdeles något visst förordna<<.

Dock, åren gingo utan att frågan om socknegången löstes.

Den ingår ånyo år 1664 bland K:stads »underdånigst insinnierade desiderier och besvärspunkter«. Den 1 sept. sistnämnda år resolveras å högsta ort, vi avtrycka in extenso hela paragrafen: »Stadens utskickade anhåller om att Närpis sockens djäknepenningar, som tillförene kommit till stadsens skolemästares uppehälle, men sedan av doktor Eskill lagda till Nykarleby, åter måtte gifvas staden, eller ock att Kongl. M:t theres scholemästare med annat vederlag nådigst täcktes försee och accomdera«.
»H. K. M:ts svar, att emedan han icke så egenteligen kan veta till vad ändamål denna ombytelsen är skedd,
affordra konsistorium i Åbo förklaring och därefter gifva staden slutligt utslag«.

Detta utslag föll i negativ riktning. »Socknegången i staden och Lappfjärd« renderade icke mycket. Pädagogen svälter. De fattiga borgarne kunna icke hjälpa honom. Men de ådagalägga dock sin goda vilja genom att åter 1667 vända sig till högsta ort. Vi citera § IX i Kongl. kommissariernas resolution och förklaring på de besvärspunkter, som borgmästare och råd och menige borgerskapet i Kristinestad genom deras utskickade fullmäktigen Markus Persson vid ransakningen inlevererat hava; given i Vasa den 9 april 16 6 8. Paragrafen lyder:

»Uti det, som anhålles, att stadens pädagogus, vilken ringa lägenhet hava skall till att uppehålla och kläda sig med, måtte till undsättning beneficeras med Närpes sockens djäknepenningar, kunna Kongl. kommissarierna honom intet villfara, efter som bem:te socken ligger under Nykarleby stads trivialskola, utan borgmästare och råd måge utse de medel, varigenom han kan uppehållen och försörjd blifva, isynnerhet medan staden är till dess allmänna uppkomst och konservation med ett ansenligt av K. M:t till 19 1/12 mantal allernådigst donerat och förlänat, dessförutom ock såsom hela socknen till friherreskapet donerat, alltså förmodar man, att herrskapet vid ansökandet icke lärer undandraga sig till hans subtentation också något efterlåta och gifva«.

Ansträngningarna voro således ock denna gång fåfänga. Närpes förbliver under Nykarleby trivialskola. I utsikt ställes dock, att friherren till Närpes av gunst och nåd skall bidraga med någon skärv till Kristinestads pädagogens underhåll. Huruvida sedan skolmästaren i själva verket uppbar från friherreskapet något understöd, är icke för mig bekant.

Ännu en gång, år 1 67 5, gör stadens representant vid riksdagen ett försök att återbörda Närpes till skolan, men även nu får man avslag. Pädagogen måste nöja sig med staden och Lappfjärd. Och så förbliver det under hela svenska tiden.

År 1688 heter det i en av J. Gezelius författad »underdånig berättelse om skolor och pädagogier i Åbo stift: »Pädagogen i Kristinestad uppehålles med en ringa socknegång, ty staden är liten och borgarena däruti mestadels fattige. De hålla för pädagogo fri våning och bygga skolan; mera förmå de intets.

Mot sekelslutet förbättras pädagogens ställning något. Ännu blir den dock på intet sätt »lysandec. I »handlingar, rörande finska skolväsendets historia« läsa vi (Del I). Transumt av Kongl. M:ts förordning om skolebetjänternes arrgument på deras löner av bibeltryckstunnan, den 8 juli 1691e: »Pädagogus i Kristinestad (s. s. ock övriga pädagogi) uppbär 20 daler silvermynt pro anno 1691 och sedan allt framgente. En för den tidens förhållanden rätt kännbar tillökning i inkomsterna från socknegången.

Ju äldre staden blir, desto säkrare blir borgarenas ekonomiska ställning. Stadsborna kunna ock efterhand i någon ringa mån förbättra pädagogens lönevillkor.

Den 1 mars 1695 anhållen Hoffrén av borgerskapet:

1:o »Det han av staden s. s. en nykommande med 1/2 års kost, som hans antecessor före honom njutit, måtte »bliva underhållen«; 2:o om ved till sitt behov »detta åre; 3:o »anhåller han om fähus på tomten samt om lider och planke; 4:o »om den äng av stadens ägor i Tjöck, som hans antecessor har hafte. På dessa petitioner svaras:

1:o »Rätten och samteliga borgerskapet beviljar ur stadens kassa 50 daler kmte; 2:o »Ett lass ved av södra borgarena beviljades honom strax att tillföras«; 3:o Borgarena »lovade på skoltomten förskaffa var sin stock, därav sedan det, som behövdes, skulle upptimrase; 4:o Den äng, han anhållit om, skulle han få njuta. Med all önskvärd tydlighet framgår, att pädagogen vid denna tid kunde av borgerskapet påräkna förutom nödig bostad med bränsle samt uthus, 50 daler kmt i kostpenningar och dessutom en äng i Tjöck. Från och med 1691 uppbar han även de anspråkslösa skolavgifterna. Härtill kom naturligtvis socknegången i Lappfjärd.

År 1698, den 26 januari, gå stadsborna in på att pädagogen skulle få »resa på socknebud i bygden«. För en och annan prästerlig förrättning kunde han även komma sig till någon liten sportel. I sistnämnt hänseende höll sig dock kapellanen framme, där detta blott var möjligt. Ty prästen i Kristinestad behövde nog, också han, varje inkomst, som blott stod till buds.

Tilläggas må, att pädagogens enka åtminstone i en del fall fick räkna sig ett nådår efter sin avlidne man.

Under den korta tid pädagog- och kapellanssysslorna i staden voro sammanslagna, hade respektive innehavare det skäligen bra i ekonomiskt hänseende.

Man kan uppskatta pädagogens i K:stad inkomster i medlet av 1700talet till sammanlagt c. 150 200 daler kmt. Han disponerade därjämte
vid denna tid över den s. k. Bogärdan på »östra sidan« och över ett litet ängsstycke på Kalvholmen vid Tjöck ån. Med kapellanen delte han fisket i Flybäcken.

År 1796 den 13 juni besluter magistraten i fråga domkapitlet om icke pädagogen, vars lön utgick med endast »20 Rdr i penningar utan någon den ringaste spannmål«, kunde få beräkna sig dubbla tjänsteår i likhet med åtskilliga andra städer och pädagogier i riket, vilket skulle föranleda såväl till uppmuntran för denna ämbetsman att i hopp om någon snarare befordran med mera drift och idoghet förrätta sitt kall såsom ock vid inträffande ledighet för mera skicklige personer att söka denna beställning«.

Detta magistratens beslut ledde dock icke till åsyftat resultat.

I »Handlingar, rörande finska skolväsendets historia« meddelar K. G. Leinberg i del II följande utdrag ur »Vasa landshövdings skrivelse angående de i länet varande skolinrättningar. Dat. Vasa den 5 april 1802e:
»Vid Kristinestads pädagogi uti ett på stadens bekostnad uppbyggt hus undervisas barnen, vilka vanligen äro 40 50 till antalet av en pädagog uti kristendomskunskapen, räknande och skrivande samt historien och geografin och till någon del även latinska språket. Dennelärare åtnjuter utom kronolön sex Rdr 32 sk. om året, endast tjugufyra Rdr i Riksgäldskontorets kreditsedlar av staden samt djäknepenningar från staden och närmaste Lappfjärds soc ken, vilka djäknepenningar variera årligen efter hemmans- och röketalens olika förhållande. Dessutom består staden denne lärare nödiga husrum och en ängsteg, vars avkastning räknas till två åmar hör.

Djäknepenningar beräknas i början av 1800-talet utgå med sammanlagt c. 17 Rdr specie. (1 slutet av 1700talet: 14 Rdr specie).

Detta är allt, som jag i detta nu vet om Kristinestads pädagogernas lönevillkor under svenska väldets tid.

Att läraren även med iakttagande av allra största sparsamhet icke kunde lägga något »på kistbotten« torde kunna anses givet. De gamla handlingarna veta icke någon förmögen »skolmästare« vid Kristinestads pädagogi.

Pädagogernas löner och övriga existensvillkor.
— Skollokalen. Undervisningen.

(Forts. fr. n:o 68)

Under de första åren av sin tillvaro hade Kristinestad ingen för ändamålet uppbyggd skollokal. Lärjungarna inhämtade sina kunskaper i pädagogens bostad, och denne bodde än här än där hos någon av borgerskapet. Fyratio år förgingo, innan staden ansåg sig ha medel nog att uppföra en egen byggnad för skolan och under samma tak ett anspråkslöst hem för läraren.

År 1 690, den 26 mars,skrives i domboken: »Beslöts att accordera med bönderna om uppförandet av en skolestuga, 6 famnar lång och 5 famnar bred, samt tvenne kamrar bakefter«. — »Med Michill Ericksson accorderades om hans portstuga till skola, så länge ordinarie skolan bliver färdig, varför han begärte 6 d:r kmt, det ock beviljades för stugan och den lilla kammaren.

Samma år den 25 augusti besluter borgerskapet att för skolbyggnaden, som nu var under uppförande, anhålla om timmer av socknen, »emedan de ock sina barn här lära låta<<.

Med byggnaden hade man för övrigt nu kommit så långt, att endel väggar allaredan drevos med mosse. År 1691 i november var den färdig. Man hade dock synbarligen slarvat rätt försvarligt, ty redan i oktober 1693 anser borgerskapet att »skolstugan« tarvar reparation. År 1698 repareras den åter, likaså åren 1702, 1705, 1706 och 1707. Det var isynnerhet taket som ständigt behövde eftersyn. Pådagogen beklagar sig alltjämt över att det regnar och snögar in både i skolsalen och hans privata lokal.

Skoltomten var densamma som svenska samskolans för närvarande.

Då ryssarna under «stora ofreden» våldsgästade Kristinestad och därvid skövlade staden, gick förödelsens styggelse även över pädagogin. Fönster, dörrar, spjäll, lås m. m. voro, då stadsborna efter fredsslutet återvände från flykten, borttagna, taket var borta, golven likaså. «lntet annat fanns övrigt än blotta väggarna».

Den 19 september 1722 besluter borgerskapet att skolhuset oförtövat skall «repareras och förbättras. Och man griper genast verket an. Huset får — nu att döma av särskilda uttalanden i protokollen — torvtak, vilket efter någon tid utbytes mot tak av tegel.

1 januari 172 3 kan man redan i skollokalen börja läsningen. Men åter hade man fuskat. Så gott som årligen ända till år 1728 tarvas nya reparationer.

År 1738 upplåtes åt kapellanen, som nu även sköter pädagogin en öster om skolporten uppförd byggnad, bestående av sal, två kamrar och förstuga.

När sedan pädagog- och kapellanstjänsterna åtskiljdes, bestämdes det (se domboken 13/10 1768) att emedan skolhuset öster om porten var byggt, »då kapellanssysslan varit i förra tider med pädagogin förenad varför stadskapellanen med lika rättighet kan påstå sig böra bo uti skolhuset som pädagogen, helst berörda hus både tomt och åbyggnad är av den rymd och bekvämlighet, att tvenne hushåll därstädes kunna bo, utan att det ena på minsta sätt är det andra till hinders, kapellanen inrymmes uti den nyare byggningen österom porten, bestående av en sal och tvenne kamrar, men pädagogen uti de gamla rummen på västra ändan, bestående utom skolsalen av tvenne kamrar och kök, vilka såsom nu bofälliga böra med första besiktigas och till väggar, tak och golv, fönster och spislar sättas i gott stånd. Tomten delas bägge parterna emellan med ett plank, då de vardera få sin ingång. Kryddgården delas ock till hälvten, tills en ny kryddgård för pädagogen hinner anläggas.» Av det ovananförda framgår, att de senare åren ingen bott i rummen vid skolsalen, men att dessa rum nu åter skulle göras beboeliga för skolmästarens räkning. Likaså finna vi att utanför byggnaden öster om porten en liten kryddgård redan då var på gårdssidan anlagd samt att en annan kryddgård skulle upptagas på tomten norr om den västra byggnaden. Pädagogen och kapellanen trivdes emellertid icke på samma tomt. Ständiga tvister förekommo dem emellan. Rätt snart, redan i maj 1769 inköpes den Aspegrenska gården till kapellansgård. Där bor ännu i denna dag församlingens kyrkoherde.

Pådagogen flyttade åter in i huset öster om porten. Den 27 september 1779 beklagar sig orgelnisten Nils Strömbäck hos magistraten över att han ej någonstädes i staden får hyra nödiga boningsrum samt anhåller i sammanhang därmed att, då ju skolgården inbegriper i sig en ansenlig rymd med alla nödiga och lagliga hus försedd till skolmästarens förnödenhet utom de överloppshus, som äro sammanbyggda med skolrummet, bestående av tvenne kammare, dessa måtte åt honom överlämnas. De äro visserligen bofälliga, men kunna utan stor kostnad jordningsättas. «Övriga för honom tarvliga rum synas honom ock kunna utan olägenhet för pädagogen upplåtas honom, nämligen köket eller bagarstugan bredvid skolrummet till samfält nyttjande med pädagogen. Vinden över skolhuset kan begagnas i st. f. bod. Ladudårdshusen äro så tillräckligt stora, att tvenne hushålls boskap ha tillräckligt utrymme». Orgelnistens -önskan går i uppfyllelse ehu ru först ett par år senare.

Den 21 juli 1783 lämnas borgerskapet underrättelse om huruledes pådagogen Abraham Cajanus hos magistraten anhållit att få fri disposition över alla i skolgården befintliga man- ock ladugårdshus, vilka dess företrädare förut innehaft, men borgerskapet yttrade sig vad de nyligen uppreparerade kamrarna vidkommer, som äro emot själva skollokalen, så höra de egentligen pådagogen till, varför de till höger om portgången belägna hus icke komma under skolbyggnaden nu mera att begripas, utan förbehåller staden sig om dem fri disposition och skola de tillerkännas orgelnisten. Men vad de övriga ladugårds- och uthusen beträffar, så komma de enskilt av pädagogen att få nyttjas.

Från den tiden benämndes byggnaden öster om porten jämte den till densamma hörande tomten «klockargården». Där bodde ända till början av 1890-talet orgelnisten. Men vid sistanförda tidpunkt sammanslogos «klockargården» med samskoletomten.

I Kristinestads pägagogi undervisades både gossar och flickor. Stadens nuvarande svenska samskola har således — såsom synes traditionerna för sig. Elevantalet varierade naturligsvis men kunde tidtals stiga ända upp till 40 50. I tider då läraren vid skolan var dålig och oskicklig, läto många föräldrar sina barn åtnjuta privatundervisning. Men pådagogen, som i sådan händelse berövades en del av terminsavgifterna tog då alltid energiskt uti saken.

Den 1 mars 174 2 beklagar sig inför magistraten och det församlade borgerskapet pädagogen och stadskapellanen Carl Aspegren över att eflere borgare håller sina barn i skola ej i stadens pädagogi utan hos tullskrivaren Engman och borgaren Peter Markman, varigenom icke allenast pådagogin alldels förfaller utan och pädagogens lön och understöd bliver honom fråndragen att han i synnerhet i svåra tider ej kan se sin utkomst». Han anhåller om att «detta missbruk måtte förekommas, att han icke må hava orsak i consistorie sig besvära». Aspegren tillägger, att barnen hos dylika lärare icke inhämta någon kunskap, men i stället uppväxa som oskäliga kreatur utan tukt och aga, att de varken frukta Gud, föräldrar eller någon annan.