Vicekonsuln, ekonomierådet Frans Oskar Henrikson var född i Närpes den 2 november 1870. Han avled i
Kristinestad den 21 februari 1960 och nådde sålunda den höga åldern av nästan 90 år.
Den släkt som Frans Henrikson tillhörde är vittförgrenad i Närpesbygden. Dess kända anor gå tillbaka till soldaten Mats Sax som 1778 slog sig ned på hemmanet Sigg i Pjelax by. Det är just namnet Sax som släktens medlemmar burit och alltjämt i dagligt tal bära. Sedermera har man övergått till Sigge Det till fadersnamnet Henrik nybildade Henrikson brukades av bröderna Josef och Frans som firmabeteckning och kom att av den sistnämnde behållas som släktnamn. Det är alltså antaget.
Fadern, Henrik, var på sin tid bonde på Sigg. Gården ligger invid landsvägen där denna löper ut på slätten ur den milsdjupa skog som skiljer Kristinestad från Närpes.
Här växte Frans Sigg upp. Men syskonskaran var månghövdad, och hemmanet förmådde egentligen inte föda flere än en familj. Det var ingalunda lätt att den tiden finna ett annat näringsfång. Mången rycktes med i den strida emigrantströmmen till Amerika. Men ynglingen Frans beslöt att slå sig fram i hemlandet. Han blev handelsman, i början med brodern Josef som kompanjon.
Snart ägde Frans Henrikson flere butiker i Närpes och Övermark. Tack vare hårt arbete och sträng sparsamhet kände han sig redan 1902 så stark att han öppnade en egen import- och partiaffär i Kristinestad. Nu försåg den nye grosshandlaren Sydösterbotten och inte minst sina egna butiker med av honom själv importerade kolonialvaror, varigenom en större vinst stannade i hans egen börs. Självfallet ville Henrikson i likhet med varje annan köpman främst förtjäna pengar, låt vara att hans strävan i sista hand icke stannade enbart vid detta krassa syfte.
Det var här i Kristinestad, på ruinerna av de döende eller redan förvittrade gamla handelshusen, som nykomlingen gjorde sina för tiden och ortsförhållandena rätt stora förvärv. Men sedan det sydösterbottniska upplandet småningom, och definitivt på 20-talet, vänt sitt ansikte mot större metropoler, avvecklade Henrikson sin affär. Han tjänstgjorde nu en tid som kyrkokamrer vid Brändö församling i Helsingfors och levde därefter som privatman i hemstaden ända fram till sitt frånfälle.
Som svensk vicekonsul på orten fungerade Henrikson åren 1929-1947. Till erkänsla härför hugnades han 1946 med Vasa-ordens riddartecken av första klass. Ytterligare ett officiellt bevis på uppskattning rönte Frans Henrikson, i det att republikens president 1951 förlänade honom namn och värdighet av ekonomieråd.
Frans Henrikson hade ställt upp stränga levnadsregler, inte minst för sig själv. Någon tyckte kanske ibland, att de voro alltför stränga. Han levde återhållsamt, ja för det mesta asketiskt. Men det är inte människans sak att sitta till doms över sin nästa. Åtminstone på senare år var Henrikson till ytterlighet försiktig, i synnerhet i ekonomiska ting. Hans omständlighet och många små krumbukter också i frågor av ringa vikt frestade ibland på omgivningens tålamod. Det gammaldags sirliga och något cirklade i hans sätt, inte minst när han befann sig i damsällskap, kunde väl framkalla ett godmodigt löje som den åldrande ungkarlen inte helt var oförtjänt av.
Men under denna yta dolde sig flere gedigna egenskaper. Frans Henrikson var en begåvad man som utöver de kunskaper folkskolan skänkt honom på egna vägar hade tillägnat sig ett aktningsvärt mått av bildning. Han var klar och skarp i tanken. Även om han till sitt väsen tycktes spröd, ägde han en viljekraftsom ända till slutet var obruten och väckte förvåning och beundran. Han var alltigenom rättskaffens; och han var svensk. Inte heller saknade han handlingskraft, när det gällde allvar. Då kunde han fatta raska beslut och visa offervilja. Så snart vinterkriget bröt ut och våra städer anföllos från luften, begärde han av länsstyrelsen ögonblickligt besked om var och hur han effektivast skulle inbetala ett ej obetydligt belopp till stöd för försvaret. Han fullföljde sin avsikt, inte endast den gången, utan också senare. Men det bar han inte till torgs.
Den bortgångne var sålunda, ehuru sällskaplig, mycket förtegen om sig själv. Dock veta de som hade vunnit hans förtroende, att han kände sig djupt rotad i hembygden och dess liv. Att varaktigt trygga framtiden för hem och fosterland, att på lång sikt förkovra näringslivet och den andliga odlingen, det låg väl honom varmast om hjärtat. På samma gång får det sägas, att hans inflytande icke sträckte sig alltför långt. Dock insåg Frans Henrikson klart betydelsen av den högsta svenska odlingen här i landet. På detta sätt kom hans intresse också att omfatta den främsta finlandssvenska läroinrättningen, Åbo Akademi. Detta skedde i någon mån redan därför, att Akademiens återupprättare i vår tid, det Dahlströmska handelshuset, hörde till Henriksons gamla förbindelser.
Men också för dessa vidare utblickar bildade hembygden den stadiga grundvalen. En del av den fond som Frans Henrikson inrättade vid Akademien betjänar sålunda studenter från Sydösterbotten. Denna samma landsdel kommer också att få njuta avkastningen av den övriga förmögenheten, vilken tillfallit Svenska kulturfonden och förvaltas av Svenska litteratursällskapet i Finland.
För Frans Henrikson tedde sig de timliga ägodelarna som ett resultat av hans livsgärning. De fingo därför inte slösas bort, utan borde bevaras. Frukterna av den avlidnes slit och mödor skola sålunda i enlighet med hans vilja i framtiden återgå till den bygd där de hade förvärvats. En tanke så vacker som denna lär det ej vara varje människa givet att finna och att förverkliga.
Eskil Hummels