Den första kända ägaren från 1813 är sjömannen och senare fiskaren Matts Wikaeus (1779–1833). Gården gick i släkten Wikaeus fram till år 1878 då smeden Anders Gustaf Asplund från Oravais köpte huset på auktion. Smedens änka Maria Helena, född Thomasfolk från Tjöck, ägde gården till 1931 då den gick vidare genom arv till smedens barnbarn, syskonen Schütten. Härefter kallas den Schüttenska gården.
Ett av syskonen, Eva Ekblom köpte gården 1938 men bodde inte själv här utan hyrde ut huset. Ines Sjöblom bodde i huset som barn och hon har bidragit berättelser och även gjort teckningar av interiören och gården som den såg ut då. Timmermannen Sigfrid Ekman och hans hustru Margit blir ägare 1953, och 2002 köpte Tom Österholm och Kristina Sjöblom huset av Margit Ekmans dödsbo. Det visade sig att Toms släktingar ägt huset på 1800-talet. Matts Wikaeus är Toms farmors mormors farfars bror. Hans barnbarn Selma Vilhelmina gifte sig med sjömannen Erik Edvard Brännlund (Klemets) som är Toms farfars farfars bror.
Byggnadshistoria
Den första stadskartan som visar byggnader i detta kvarter är från 1751 det finns tre boningshus på tomterna söder om Kattpiskargränden och öster om Östra Långgatan, de motsvarar idag adresserna 68, 70 och 72.
Vid den här tiden går strandlinjen strax öster om gårdarna vid Kattpiskargränden eller Lillgränd som den hette då, och Strandgatan slutar vid Hållfastska gatan (se karta 1750 i kartfunktionen uppe på sidan). Nuvarande byggnad på Nr.68 är ombyggd vid ett flertal tillfällen och det är inte klarlagt om någon del av huset är från 1700-talet men det har troligen fått sin nuvarande utformning i början av 1800-talet.
Huvudbyggnaden är ett timrat enplanshus och har tre rum i rad i nordsydlig riktning med ett större rum i mitten och smalare rum vid gavlarna. Stockstommen är enhetlig för de två sydliga rummen men separat för den norra delen som troligtvis är tillbyggd senare. Utstickande knutskallar från den norra mellanväggen vittnar också om att den tidigare har varit husets norra gavel. Yttertaket har höjts och vindsfönster har tillkommit i början på 1900-talet.
En ritning från 1899, då man ansökte om att få göra ingång mot gatan, visar att huset då var lägre och saknade vindsfönster och hade fönsterbågar med tre kvadratiska glas, tidstypiska för 1800-talets första hälft.
Vindsutrymmet är oisolerat och har aldrig använts som boningsyta. Murstockar finns vid båda innerväggarna och har idag plåtkakelugnar i mittersta och södra rummet. Det norra rummet används som kök och har vedspis. Huset har en farstubyggnad mot gårdssidan från norra gaveln till husets halva längd och inrymmer idag farstu, kallförråd och toalett. Farstun fick sin nuvarande utformning liksom nuvarande brädfordring och färgsättning vid renovering av huset på 1950-talet. Gårdsbyggnaden är från 1960 talet och inrymmer bastu, vedlider, förråd och avträde.
Enligt 1825-års stadsplan har gården beteckningen Nr:10 i första kvarteret och sträckte sig då, liksom alla tomter i kvarteret, från Östra Långgatan ner till Strandgatan.
Tomten delades 1956 så att östra halvan av gård No.10 överfördes till gård No.11, och västra halvan av gård No.11 överfördes till gård No.10. på så sätt bildades två fyrkantiga tomter.
Ägare och invånare
Gårdsägare finns dokumenterade från ca 1813 till dags dato. Här följer en förteckning på ägare och hyresgäster.
ca 1813-1833
Sjömannen och senare fiskaren Matts Wikaeus f. 1779 i Sideby d.3.3.1833, med hustrun Cajsa Lisa f. Nordström 29.5.1782 i Kristinestad och sönerna:
Matts Wilhelm f.29.1.1813, Anders Henrik f. 4.4.1815,
Carl Gustaf f. 23.1.1819, Johan f. 3.6.1821, Josef f. 23.3.1824,
Gustaf Erik f. 5.8.1828
1833-1852
Fiskareänkan Cajsa Lisa Wikaeus och hennes söner
Anders Henrik f. 4.4.1815,Carl Gustaf f. 23.1.1819, Josef . 23.3.1824,
Gustaf Erik f. 5.8.1828 alla sjömän.
Sonen Matts Wilhelm blir Kofferdiskeppare och flyttar in i granngården No.11, 1842, med hustrun Christina Catharina Österberg. De får en dotter Selma Wilhelmina f. 12.9.1847. Båda föräldrarna dör med några månaders mellanrum. Matts 23.12.1851 i ”vattusot” och Christina 23.3.1852 i kräfta, och den treåriga dottern flyttar in hos farmodern i Nr.10.
1852-1878
Sjömannen Josef Wikaeus står som ägare. Modern Cajsa Lisa blir fattighjon 1852 och dör av ålderdom 19.2.1859
Brorsdottern Selma Wilhelmina bor här till 1872, då hon gifter sig med Sjömannen Erik Edvard Brännlund f. Klemets 26.5.1852.
1878-1891
Smeden Anders Gustaf Asplund från Oravais köper huset på auktion 3.1.1878 och bor här med hustrun Maria Helena Michelsdotter Thomasfolk f.20.2.1839 i Tjöck, samt mannens dotter från första äktenskapet Emma Josefina f. 2.1.1870 i Kristinestad.
1891-1931
Smedänkan Maria Helena Asplund
1931-1938
Smeden Asplunds dotter Emma Josefina är gift med mejeristen Johannes Shütten född 1863 i Danmark och hennes barn ärver gården efter styvmodern Maria Helena Asplund. De löser ut en av bröderna, Rudolf Shütten, och de nya ägarna är, Karen, Erik, och Johannes Shütten samt Eva Ekblom f. Shütten.
Härefter kallas den ”Shüttenska gården”.
Inget av syskonen bor i Kristinestad och huset hyrs ut under ca 1930-1953. Disponent var fröken Elsa Berg som arbetade på Nordiska Föreningsbanken.
Hyresgäster är familjen Johan Sjöblom på 1930-talet. Dottern, Ines Sjöblom som bidragit med uppgifterna, bodde här som barn. Hennes berättelse finns i slutet av detta dokument
Senare har även Familjen Kurt och Saga Perjus varit hyresgäster.
1938-1953
Eva Ekblom köper gården av syskonen och blir ensam ägare.
1953-2002
Timmermannen Sigfrid Ekman och hustrun Margit Ekman köper gården. Huset renoveras på 1950-talet och får det utseende det har idag med ny brädfodring nya fönster och annan färgsättning. Tomten delas så att intilliggande tomt No11, som har huset ner vid Strandgatan får den östra halvan av tomt No.10 och vise versa.
2002-
Tom Österholm och Kristina Sjöblom köper huset av Margit Ekmans dödsbo.
Barndomsminnen från Söderstan Ines Sjöblom, 2016
Jag föddes år 1930 i den s.k. Schüttenska gården på Östra Långgatan 68 och bodde där under hela 1930- och början av 40-talet. Vår familj bestod av föräldrarna, tre äldre systrar och mig som den yngsta. Bostadskvarteret avgränsades av Östra Långgatan, Lillgränden/Kattpiskargränden, Strandgatan och Nygatan. Tomten sträckte sig från Östra Långgatan ända ner till Strandgatan, liksom granntomten i norr.
(Vi hyrde huset av fru Eva Ekblom, som var en dotter i familjen Schiltten,och som bodde i Helsingfors. Disponent för huset var fröken Elsa Berg. Bonings-huset var då troligen i sitt ursprungliga skick. Det var brädfodrat med stående bräder och läkt och målat i gulockra. Stenfoten mot gatan var kanske i kilad granitsten, men mot gården och mot portgången fanns natursten i stenfoten och som hörnstenar. Fönstren var sedvanliga sexrutade med gammalt grönskiftande och ojämnt glas. Huset bestod av kök, “sal” i mitten och ett sovrum längst i söder. Köket hade stor bakugn och en inbyggd spis med järnhäll och två kokringar. I de två andra rummen stod var sin cylindrisk plåtkakelugn. Ytterdörren in till farstun bestod av två halvor, av vilka den högra halvan öppnades med en rätt stor nyckel som sattes i skjutlåset med fjäder på insidan och som hade en handsmidd järnklinka på utsidan. Stigstenen framför ytterdörren var en liggande långsmal natursten med en yta som var något högre i den ena ändan.)
Det här var vårt egentliga “revir”, där man kände till de närliggande husen och de mänskor som bodde där. Vår närmaste granne var tant Tilda Lindahl. Till hennes gård kunde vi kila enkelt genom att vika en spjäla i staketet åt sidan. I staketet till tant Hanna Westerbergs övre gårdsplan fanns en öppning och den använde vi då vi hämtade “diskvatten” ur tant Hannas brunn. Mittemot oss bodde kaptenskan Elsa Sundqvist och henne neg vi respektfullt för liksom för tant och farbror Lina och Oskar Perjus och de tre fröknarna Parman som alla bodde på övre sidan av gatan söderut. Hos fröknarna Parman gick vi någon gång och köpte t.ex. morotsfrön. De hade en vacker trädgård innesluten bakom tätt plank och stängda portar. Lilla tant Ida Nyberg bodde i hörnhuset mot Lillgränden och använde samma port som kapten Sundqvists. Från sitt höga stora hus mitt emot vår gård vid Strandgatan kunde tant och farbror Lindqvist se över planket till vår gård och följa med våra lekar och förehavanden. Och när vi sprang upp för Kattpiskargränden nådde vi farfars hus inne på gården Västra Långgatan 49.
Min barnträdgård låg i hörnet av Hållfastskagatan och Strandgatan och vi gick i finska folkskolan som låg uppe mot Västra Långgatan på den stora skoltomten mot Parkgatan och Östra Långgatan. På den tomten hade också den nerbrunna svenska folkskolan legat. Det var i stort sett vår närmaste värld.
Varannan eftermiddag förde någon av oss kaffe till pappa som arbetade som maskinsättare på “tryckeriet”, det nuvarande Felénska huset, där Syd-Österbottens alla funktioner då fanns och där man också gjorde civilarbeten. Jag älskade redan vid tidiga år att vandra iväg med kaffekorgen längs Östra Långgatan, över Hållfastskagatan och sedan förbi kyrkan till Parmanskagatan, där jag vek av ner mot stranden. En sommareftermiddag när man gick under Kyrkparkens träd där solljuset silade ner genom grenarna som sträckte sig som ett valv över gatan, vandrade på kullerstenarna som täckte gatan, det var himmelriket. Och tidigt fäste jag mig vid det övre hydånska huset (mitt emot kyrkan) med sina smårutade fönster; det var så fint tyckte jag.
Den stora gårdsplanen var en underbar lekplats. Pappa hade riggat upp en gunga i rönnen närmast huset och han byggde själv en lekstuga av balbottnar åt oss. Neråt följde sen ett område med bärbuskar, ett grönsaksland och två stora potatisland som sträckte sig ända ner mot Strandgatan. Det mindre av de två landen bestod tydligen av barlastsand. Jorden där var finfin, ljus och full med snäckskal och spännande mjukt slipade små stenar. När man fuktade den jorden lite, blev den formbar och fin och vi kunde gräva oss ner i små underjordiska rum och fylla dem med grejor som vi skapat av sanden. Det andra landet bestod av fetare mylla och det var inte så trevligt, men båda skulle vi rensa “säng” för “säng” på sommaren. Somliga fuskade, andra ryckte samvetsgrant upp ogräset med rötterna. Man kunde leka butik “under golvet”, dvs. under den höga trappan som var byggd inne i farstun (sju trappsteg) eller under golvet på själva huset, men där var det trångt och lågt i tak. Man kunde också göra upptäcktsfärder på boningshusets vind, i timmermagasinet (häbbret) som stod överst i uthusraden och på dess vind. Vi var strängt tillhållna att inte röra sakerna som Schatens hade lämnat på de ställena, men det är klart att vi inte kunde låta bli. Där fanns olika redskap och hushållsattiraljer och ett tråg var fullt med postkort och vykort som hade kommit med hälsningar till ägarfamiljen. Jag glömmer aldrig de glitterstänkta julkorten i relieftryck eller korten med vackra damer med huvudet på sned och i typiska frisyrer och dräkter från 10-talet.
I planket ner mot Strandgatan fanns en liten grind. Genom den sprang vi ner till Sköljhusbryggan i änden av Lillgränden; där låg också vår båt. Det var spännande att hoppa från stock till stock som sköt ut under Lindqvists stora strandmagasin och som var hala och slippriga när det var högvatten. I strandvattnet hittade vi små kalkstenar och när man gnuggade dem mot en större sten fick man “mjölk” för lekarna. Bäst av allt var sköljhuset som man kunde ta sig runt genom att hoppa från stag till stag på “pontonen” som flöt på oljefat och höll ihop huset. Och när man öppnade sköljhusets dörr slog en säregen lukt av vått trä och ävja mot en. Där inne guppade en flotte med nedsänkta tunnor som man skulle stiga ner i då man sköljde kläder. Det ekade lite där och ljuset var hemlighetsfullt. Vattnet var alldeles grönt under taket och nere i vattnet kunde man se abborrar som låg alldeles stilla med fläktande fenor.
Så kunde vi dra in roddbåten med kättingen som var fäst vid en ring i bryggan närmare och hoppa i båten för att ösa ur den efter regn. Och när pappa var ledig en eftermiddag lastades vi alla i båten och pappa rodde oss ut på utfärd till Högholmen eller Snellmansudden eller ända till “Råmasviken”. På Högholmen var det härligt att springa på de barriga stigarna eller leka i den lysande mossan under granarna och sen hoppa i vattnet och sitta på filten och njuta av matsäckskorgens håvor. När vi rodde hem igen i kvällningen låg båten djupt lastad med ved som pappa hade samlat och man måste sitta alldeles stilla ovanpå vedlasset. På en bänk i Badhusparken satt farfar och farbror Cederström och farbror Gabrielsson och filosoferade och vi vinkade till dem när vi rodde förbi. Och när vi hade kommit hem kom farfar in på gården genom nedre grinden, vandrade upp längs den smala gången mellan potatislanden och hälsade på oss innan han gick hem.
Ibland låg en stor ångbåt förankrad tvärs över stadsfjärden när vi skulle ta oss ut. Då rodde pappa under ångarens akter, den var ganska långt utdragen och ångaren var förtöjd med kraftiga vajrar som gick över till de tjocka järnringarna som var nersprängda i berget på Varvsbacken. Ljuden förstärktes där under fartygsaktern och lite spännande var det att se upp mot det svarta järnskrovet ovanför sig och de vita djupmätningsstrecken och siffrorna (“åmningen” lär det heta)som var målade på skrovet och så vajrarna som hängde där uppe. Genom spygattet kunde det plötsligt rusa fram en kraftig vattenstråle vilket gjorde det hela ännu mer äventyrligt.
På egen hand gav vi oss till fots för att simma vid Sandbanken, där det var fint, eller i Simmarviken eller på Mössgrundet vid Grannasudden, fast de var inte så trevliga simplatser med stenig eller gyttjig botten. Och någon gång varje sommar blev vi bjudna för en hel dag ut till Talas villa i Skatan. Vi vandrade de tre kilometerna ut till sekelskiftesvillan och hade en underbar dag tillsammans med handelsmansflickorna som var våra bästa lekkamrater. Mot kvällen förde farbror Talas oss i sin trevliga motorbåt med “rak” för hem till stan igen. Aldrig glömmer jag lukten av olja och bensin som låg kring en i den smala mahognybåten.
På sommaren kunde vi sova i lekstugan och höra de säregna sommarljuden genom de tunna väggarna. Om kvällarna svirrade svalorna i flockar över kvarteret. 1 svindlande fart störtade de ner mot Lillgrändens smala canjon, gled fortfort nära marken och så upp igen under oupphörligt svirr-svirr. Mot natten hördes ett alldeles speciellt och riktigt Kristinestadsljud. När det låg många fartyg i hamnen skulle kanske något av dem lasta pappersved. Det var meterslånga renbarkade torra björk”propsar” som skulle skeppas ut. På natten tippade man laster av den här pappersveden ut i Norrfjärden från stenbron; det kunde bli berg av dem. Det ljudet, det bullrade inte och brakade inte, nej det KLANG och det sjöng när propsarna slog mot varandra. Den klangen vet jag att många andra som växte upp då också förknippar med sommaren i Kristinestad.
Så mycket av sommarlivet rörde sig omkring HAMNEN och arbetena där. Tidigt på morgonen, där i lekstugan, när kvistställena i de tunna bräderna lyste brinnröda i morgonsolen, då hörde man vinscharnas gnissel från ångbåtarna, båtshakarnas hugg mot virket, propsarna som stötte mot varandra då de langades upp i “häckarna” på pontonerna, kättingarnas rassel då lassen knippades ihop för att vinschas ombord, hamnarbetarnas hojtanden till varandra och förmännens korta orderutrop. Det var liv och rörelse där. Till hamnljuden hörde också de hesa brölandena från ångvisslorna då fartygen navigerade i hamnen, en eller två gånger för anlöp eller avgång. Det var ett stort ljud och inget litet pip. — Men jag tyckte hamnområdet var skrämmande. Någon gång var jag med pappa i den stora brädgården och då steg vi i land vid norra kajändan. Längst ute på kajen stod vi allesammans en gång strax före krigen och vinkade farväl till farbror Gunnar som hade mönstrat på i hemhamnen och inte skulle återkomma förrän långt efter krigsslutet.
Om kvällarna vricklade någon i manskapet ombord sina kompisar bland sjömännen i en liten båt i land vid någon av bryggorna längs stadsfjärden. Han stod i aktern och vickade åran fram och tillbaka, fram ocht illbaka snabbt och
Text och fotografier: Tom Österholm & Kristina Sjöblom, sidan skapad av Dag Björklund
